Den gravida kvinnan som blev ett monster

Jag är gravid för tredje gången med vårt tredje barn och jag är överlycklig! Eller jag borde vara det. Den här gången är det en efterlängtad liten sladdis. Vi har två äldre döttrar sedan tidigare och jag och min man har sett fram emot att få en liten till att få ro om.

Jag vill här och nu poängtera att jag är lycklig. Jag är så tacksam och glad över att få bli gravid igen, men det är inte det som detta inlägg kommer att handla om. Det handlar om mig och mina känslor just nu. Det är som att någon tagit över mina tankar och känslor. Jag känner inte igen mig själv, inte heller min omgivning.

Jag är arg, sur, ledsen, skriker, skäller och klagar på allt och alla. Jag är orolig för barnet, får ångest inför framtiden. Oroar mig för maten jag stoppar i mig, vattnet jag dricker, jag kan t.o.m. oroa mig för om tallriken är tillräckligt ren. Helt plötsligt kan jag vända mig om och skrika hårda, aggressiva ord både till min man men även till mina barn. För ingenting!

När jag var yngre och jobbade på hotell mötte jag ibland en del sura, otrevliga, bittra kvinnor som jag kallade dem, de hälsade nämligen inte godmorgon men deras män gjorde det. Jag tänkte då alltid att jag aldrig skulle bli så förbittrad.  Igår var jag och min man och handlade på Hemköp, och han hade råkat att ta två taco kryddpåsar istället för bara en. När jag såg detta fruktansvärt hemska, så spände jag ögonen i honom och väste. ”Varför har du tagit två påsar när vi bara behöver en??????”  Han svarade lite generat samt livrädd för min reaktion och att jag skulle ställa till med en scen. ”Jag tänkte att det kunde vara bra att ha hemma!!” ”Vara bra att ha hemma???!!!” upprepade jag ironiskt. Kassörskan tittade på mig och sedan på min man och sedan på mig igen och säger: ”Jag kan plocka bort en om ni vill!?” Jag säger inget, men jag blänger på henne med en blick som skulle kunna döda samtidigt som jag tänker: ”Håll käften din jävla kossa! Du har väll för fan inte med detta att göra!” Min man svarar istället lite generat att det är lugnt, vi tar två taco kryddpåsar. Sedan ältar jag detta ”hur fan han kunde ta två påsar istället för en??” hela vägen ut till bilen, i bilen på parkeringen, hela bilresan hem och väll hemma bryter jag ihop. Jag gråter och är full av ångest. Detta är inte jag, jag är en snäll och omtänksam människa, som egentligen struntar i om någon tar en eller två taco påsar. Jag gråter för att varken jag själv eller någon annan i min omgivning förstår mina känslostormar, min oro, min ångest, min ensamhet, min rädsla. För jag känner mig så enormt ensam och rädd, så liten och värdelös. Jag känner mig fet och ful! Ja, jag gör faktiskt det! Samtidigt så blandas detta med det enormt dåliga samvete gentemot min man, mina två underbara döttrar och det lilla ofödda barnet som sparkar för fullt i magen.

Att vara annorlunda

Vi var på leklandet för några helger sedan, jag, min man och mina barn. Jag och min man satte oss vid ett bord med en varsin kaffekopp medan barnen sprang runt och svettades. Bredvid oss satt en familj, som hade invandrarbakgrund. Det var några män, några kvinnor och några barn i olika åldrar. De hade med sig eget fika, fast det står att man inte får ha det. På en skylt, vid dörren när man kommer in, men också på en skylt vid cafédelen.

Min dotter på 10 år kom efter en stund till vårt bord och var törstig. Hon bad om att få gå och handla en dricka. När hon kom tillbaka satte hon sig ner vid mig och nickade mot vårt grannbord.

– Vad högt de pratar? De som kommer från ett annat land. Och han som går där, den stora killen han trängde sig före mig i kön.

– Jaha!? Hur vet du att de kommer från ett annat land.

– För att de pratade med mig på ett annat språk. Eller en av dem gjorde det och en var otrevlig. Sa så där hårt och argt att jag skulle åka ner för rutschkanan fast jag sa att jag väntade på min kompis. Ja, också springer de runt. De skriker när de pratar och de har med eget fika. Får man det? Det tycker jag är jättekonstigt att man har med sig.

Där och då slog det mig att vad viktigt det är att prata om våra likheter och våra olikheter. För de finns där och vi kan inte blunda för dem.

– Jaha, men som du säger, om de inte kan språket hur ska de då kunna läsa på en skylt att man inte får ta med sig fika in?

Min dotter tittade på mig och log. – Nej, det är klart att de inte kan.

– Är det bara de barnen som springer runt och skriker? För mig känns det som att var och vartannat barn gör det här inne!?

Hon tittade på mig och suckade. – Ja, så är det kanske!

För de barnen och de vuxna de avvek där inne. De var inte som oss andra. De hade med sig eget fika, de hade lite mörkare hår och pratade ett annat språk.

Men de avvek heller inte, de var som oss andra. Precis som alla andra barn sprang de barnen runt och skrek och de vuxna satt vid ett bord, drack kaffe och höll utkik efter sina barn.

Men det som avvek blev så mycket tydligare, så mycket starkare i min dotters ögon, för det var någon som hade trängt sig före henne och det var någon som hade pratat otrevligt mot henne. Hade det varit en person som sett ut som hon själv som trängt sig före eller varit otrevlig hade hon reagerat likadant? Ja det hade hon, hon hade blivit lika ledsen men hon hade inte lagt fokus på det som var annorlunda.

 

Premiäravsnitt- Livet rullar på

Jo, här är det. Tessan & Lollos första podcastavsnitt! Vi har pratat om det här länge och tänkte att nu kör vi! Vi är totalt nya inom denna värld, vilket ni garanterat kommer höra, (skämskudde för det dåliga ljudet, knackandet och skrapljuden, och för några missar i klippningen här och var) men vi bjuder på den. Vi behöver mer övning, och förhoppningsvis kommer det bli bättre och bättre med tiden. Hoppas ni kan ha överseende med det.

Lyssna här

Låt barn vara barn fria från vuxnas fördomar

Jag sitter och äter lunch med mina kollegor. Vi pratar om att vad hemskt det skulle vara om något av våra barn blev mobbade. Usch, hemska tanke. Vad gör man? Hur agerar man? Hur märker man det?

Men ingen nämner någonting om att tänk om vårt barn blir mobbaren.

Min ena kollega säger att hon är glad att hennes barn tillhör det coola gänget. Min andra kollega fyller i att han är glad över att hans dotter är med i en lagsport, annars skulle hon nog ha tillhört de lite mesiga i klassen säger han.

Det är vi vuxna som sitter där runt bordet och filosoferar. Livrädda för att våra barn ska vara annorlunda, mesiga, utanför och gud förbjude leka med fel barn.

Ingen tar upp hur hemskt det skulle vara om jag fick veta att mitt barn är det där barnet som är elakt, som fryser ut med blickar, är den som knuffar någon i korridoren, säger nedsättande kommentarer eller är den som i tysthet bara hänger på. Ingen nämner hur ont det skulle göra i våra föräldrahjärtan om våra barn är någon av dom där elaka barnen. Jag vet inte om det beror på att vi är så oerhört nöjda över att våra barn hänger med de coola kidsen och inte är ett offer, eller om det faktiskt är som så att vi egentligen är skiträdda för att våra barn ska vara ett elakt barn! För vem vill ha ett elakt barn?

Vi vuxna fortsätter och filosoferar. Jag får frågan om inte min dotter är en ”innetjej”? Jag blir paff, vet inte riktigt vad jag ska svara.

Vem fan avgör om ett barn är coolt eller inte? Jo, uppenbarligen en del av vuxenvärlden som hjälper till att upprätthålla en del strukturer och normer. Vi vuxna tycker att det är hemskt med mobbning och talar om för barnen hur de ska vara mot varandra och vad som är okej att säga till varandra men sedan sitter vi där själva och dömer ut andra människor. Ett bra exempel på det är denna text skriven av Sannah Salemh, programledare på Bolibompa, klicka på länk för att läsa hennes text, ett annat bra exempel är Lars Winnerbäck som valde att inte göra reklam för sin samlingsskiva på TV4, läs varför här 

För mig är detta resonemang som förs vid vår trevliga jobblunch jättekonstig. För mig är det viktigaste att mitt barn mår bra och känner sig tryggt. Att mitt barn har människor runt omkring sig som respekterar den för vem den är. Men jag vill också att mitt barn ska respektera sina medmänniskor oavsett hur dom är. Jag vill att mitt barn ska vara en bra kompis, som vågar stå upp för sig själv och andra. Jag vill att mitt barn ska våga ta hjälp av vuxenvärlden både för sig själv och andra. Jag vill också att mitt barn ska kunna lita på vuxenvärlden. Jag vill lära mitt barn att hon är det finaste som finns på denna jord och att det spelar ingen roll vem hon väljer att ha som vän.

För visst är det väll som så att mobbning inte är ett individproblem utan det finns fler perspektiv att ta hänsyn till såsom gruppen, normer, samhället och här har vi vuxna ett enormt ansvar. De är barn, de är barn som är formbara och det är vi vuxna som är med och formar dem.

Till alla er som tyckte till om Varför lämnar vi våra barn på förskolan

Jag vill börja med att tacka alla ni som har delat, läst och kommenterat inlägget ”Varför lämnar vi våra barn på förskolan”. Kommenterat har ni alla gjort av olika anledningar, en del håller med andra inte.

En del av er har använt texten till att klaga på hur jag och min man arbetar, och samtidigt tyckt att jag kränkt er på något sätt. Precis som ni själva skriver så gäller detsamma för er mot oss, ni har ingen aning om varför vi jobbar så som vi gör. Ni har heller ingen aning om vart vi arbetar.

Jag skrev som svar till en av de som kommenterat och skriver det igen, ibland hämtar vi faktiskt tidigare, ibland är det en mormor som hämtar men oftast ser våra dagar ut så som jag beskrev dem i texten. Och tro mig vi är närvarande föräldrar trots det!

Men egentligen var det ju inte våra arbetstider eller någon annans arbetstider som inlägget handlade om. För att förtydliga så handlade inlägget om vad jag och min man gör under tiden som vi har lämnat våra barn på förskolan.

Livet ser olika ut för alla, jag har vänner som är ensamstående, som pluggar, som driver eget företag, som är skiftarbetare men oavsett det så kvarstår faktum att jag anser att barnen ska vara på förskolan under den tiden föräldrarna arbetar eller pluggar. Och för att förtydliga ytterligare så ja är du skiftarbetare så fattar väl jag med att du kanske inte ligger och sover hela dagen utan kanske också slänger in en tvätt fast barnen är på förskolan. Jag fattar också att du måste ta en fikapaus under tiden som du pluggar men som sagt pluggandet är ju ditt arbete. Jag orkar inte förtydliga ytterligare, för som någon också skrev i en av kommentarerna så tolkas ju allt olika hur det än skrivs.

Det var även någon som hade bildat sig en uppfattning om hur jag och min man lever våra liv. Hur vi bor, hur många bilar vi äger och att våra barn bara ägde märkeskläder och att jag och min man bidrog till märkeshysterin bland barnen idag. Ja, till dig och alla ni andra som delar den åsikten vill jag säga att ni har ingen aning om hur vi bor, hur många bilar vi har eller om våra barn bär dyra märkeskläder.

Vi är olika personer som skriver de olika inläggen på den här bloggen för att lyfta olika ämnen som vi tycker är intressanta att diskutera. Vi gillar när det skapas diskussioner och debatt här på bloggen men vi som driver den här håller med en av kommentatorerna till förra inlägget, Kommentera gärna och ifrågasätt! Men gör det på ett trevligt sätt, typ Hur tänkte du där? Förklara!

På återseende!

Jag skäms för att tillhöra den här föräldragenerationen

Ica har kommit med små godispåsar. Idén kläcktes när det var en föräldraledig pappa som hade hört ifrån andra föräldralediga att det var ett problem när man skulle handla godis till fredagsmyset. Stressad som man är står man där vid godishyllan och barnen drar en i armen och propsar på att ta mer och mer och mer godis fast att påsen nästan redan är överfull. Sedan väl hemma får du som vuxen brottas med en sockerinducerad barnpsykos. Men med de här små godispåsarna så går det inte att fylla på med så mycket som i de stora och enkelt så blir det ingen konflikt.

Slutklämmen gillar jag mest: ”De stora påsarna är för vuxna som kan ta egna beslut!”

Hahahaha, tillåt mig att skratta!!! Jag antar att föräldrarna är vuxna och som sagt faktiskt kan fatta egna beslut, vilket borde ju innebära att det egentligen inte finns något problem! En vuxen förälder borde väl kunna säga vänligt men bestämt till sitt barn. ”Nej, nu räcker det med godis!”

Åter igen är det skönt för föräldrar idag att lägga över sitt egna föräldraansvar på någon annan än sig själv! För gud förbjude en förälder som säger ifrån: ”Det är jag bestämmer hur mycket godis som ska handlas hem till fredagsmyset!!”

Så dagens lata föräldrar, min uppmaning till er är att sluta vara så förbannat lata! Ta ert föräldraansvar någon gång! Sluta lägg över ERT föräldraansvar på skolan, förskolan, andra föräldrar, andra vuxna, eller som på typ barnen själva och nu även på ICA!!!

Finns så många fler exempel på hur plättlätt det är idag för oss föräldrar att lägga över ansvaret på någon annan.

Får barnen dåliga betyg, ja då ringer föräldern upp och skäller ut läraren. För inte är det mitt barns fel att det inte pluggat ordentligt och absolut inte är det mitt föräldraansvar att se till att barnet pluggar!

Om något är tråkigt då slutar vi med det, inte fullföljer vi det och kämpar på! Nej, barnet bestämmer och om det hux flux inte passar, då gör jag det enkelt för mig som förälder och låter barnet göra ett val. Vi ger upp!!

Dock inget fel med små godispåsar, men anledningen till deras återintågande på den svenska marknaden är ett riktigt stort skämt!

Det enda rätta i artikeln enligt mig är, att godiset inte är boven i dramat, för mig är det tyvärr dock inte påsens storlek heller utan föräldrarna!

Jag verkligen skäms för att tillhöra den här föräldragenerationen!

Läs artikeln om de små godispåsarna här

Varför lämnar vi våra barn på förskolan?

Ja, jag och min man gör det för att vi jobbar. Vi lämnar klockan 7.30 och hämtar kl. 17.00. Sådär klassiskt!

Våra barn är ofta kvar bland de sista barnen och det är så vårat liv ser ut för tillfället. Vi stressar hem, vi lagar mat och vi ser på Bolibompa. Vi lägger våra barn, som ibland är en kamp och ibland en rosenröd liten saga.

Sedan plockar vi lite, tvättar lite, försöker att mysa till det lite i soffan tillsammans men däckar istället totalt. Sedan är det morgon och vi lämnar våra skatter kl. 7.30. Ja vårat liv är som ett typiskt Svensson ekorrhjul. Vi gillar det ibland och ibland är vi jäkligt bittra över det.

Men i vart fall så är det som så att vi lämnar våra barn på förskolan för att vi jobbar.

Vi lämnar dem inte för att vi anser att vi har rätten att gå på IKEA ensamma, äta en tidig sushimiddag med lite vin och levande ljus ensamma, vi strosar inte runt på köpcentrummet ensamma, vi fikar inte med vänner ensamma, vi ligger inte hemma på soffan ensamma, vi städar inte ensamma, vi gör ingenting ensamma medan barnen är på förskolan.

Någon gång har vi handlat kvällsmaten eller frukosten inför kommande morgon innan hämtning. Vi har också fikat innan hämtning men det var på rasten på jobbet.

Jag skriver inte detta för att vara något j*vla pretto! Jag skriver detta för att jag anser att vi föräldrar ska respektera förskolepersonalen som tar hand om våra barn. Deras verksamhet går inte ut på att PASSA mina barn. Jag vill inte heller som förälder tänka mig att jag lämnar mina barn på någon jäkla förvaringsplats! Jag lämnar mina barn hos utbildade, professionella människor som ger mina barn det som jag inte kan ge dem när jag är på jobbet. Jag tänker att de ger dem närhet, trygghet och kärlek. Jag tänker också som så att min äldsta son (på fem år) får med sig en massa kunskap hem på grund av förskolan. Han vet vad en fjärdedel är, för så delar de sina äpplen på förskolan, antingen i fjärdedelar eller i halvor. Han kan räkna och han har lärt sig några bokstäver. Han får experimentera och han lär sig att källsortera. Han är i skogen och tittar på växter och djur, han lägger en grund för sina kommande biologilektioner. Han lär genom leken. Han lär sig sociala koder och samspel. Han lär sig att respektera andra människor, vuxna och barn. Allt detta skulle inte vara möjligt om vi inte hade den förskoleverksamhet som finns här i Sverige och den finns tack vare de som väljer att utbilda sig till förskolepedagoger.

Tack för att ni finns!

Svärdkondomen en medeltida anordning

– Min anordning kanske är medeltida men den är skapad mot en medeltida handling, kommenterar Dr Sonnet Ehlers för CNN.

Jag håller med Dr Sonnet Ehlers om att det är en medeltida anordning mot en medeltida handling! & av någon anledning så gillar jag honom för det svaret. (Vet ej så mycket mer om honom.)

Det som dock gör mig förbannad är att det fortfarande är jag, mina väninnor, mina döttrar som både måste vara rädda och ta ansvar för en mans handling. Men vem är vi rädda för och vems handling är det som vi tar ansvar för? Är det för vår grannes son Erik, för vår granne Björn, för min väninnas son Karl, för min mans chef Lars, för min chef Rikard, för min son Elias?

När ska denna medeltida handling upphöra?

Kanske när vi vågar prata om strukturer, normer och en massa annat som är så där jobbigt att prata om?

Läs om svärdkondomen här

Mångkulturen berikar?

Det var en person vars son skulle byta förskola. På den nya förskolan går det bara svenska barn och personen menar att detta är tråkigt och personen kommer sakna det mångkulturella som fanns på den förra förskolan; ” den lär ungarna så mycket bra”.

Andra människor håller med och beklagar sig över att sina barns förskolor som ligger i områden där det bor främst såkallade ”etniskt svenska” ”Det är sååå tråkigt”.

Men så tänker jag för mig själv; ni har ju ändå valt detta. Ingen har ju tvingat er att bosätta er i det området där ni bor, och om ni nu saknar mångfalden varför söker ni er inte till ett område där ni hittar den?

Jag arbetar i ett område som anses vara mångkulturellt. När arbetsdagen är slut, sätter jag mig i bilen och åker hem. Hem till en plats som verkligen inte är mångkulturell och ska jag vara ärlig tänker jag ibland; att jag är så glad att jag inte bor där jag jobbar.

Jo, det kan anses hycklande att säga att man tycker mångkulturen berikar samhället, men man vill inte bo den. Jag inbillar mig att det är tryggare där jag bor nu, jag försvarar det också med att tycker det är pittoreskt här i motsatts till i området där jag arbetar, med gråa betonghus. Det är lugnt och människor gör det jag förväntar mig.

För jag tror det är så många människor känner innerst inne, även om man vill verka fördomsfri och öppen, så är det trots allt så att vi har gjort det valet och vad skulle anledningen annars vara?

Och visst, man kan ju sitta och önska att mångfalden och mångkulturen ska komma till oss och berika oss i våra fina områden, men det kommer inte hända, för vi vill inte bo i den när det väl gäller. Kommer den för nära blir det lite jobbigt och obekvämt.

Vi hyllar mångkulturen och fördömer de som röstar på SD, samtidigt som vi själva är med och upprätthåller strukturen, trivs och är ganska nöjda med vårt segregerade liv.

Egentid

Jag har funderat en del kring det här med egentid. Jag har alltid tyckt att det är oerhört viktigt med egentid. ”En lycklig mamma är lika med ett lyckligt barn”. Det har liksom varit min filosofi. Men för ett tag sedan läste jag en artikel om just egentid och av någon anledning har jag de senaste veckorna även stött på en del vänner, bekanta och sådana som jag knappt vet vilka de är som säger att egentid, är ett dumt påhitt. Det är ett dumt västerländskt påhitt. Har du skaffat barn så har du ingen egentid. Eller som någon skrev att egentid är när man får sitta själv på toaletten, läsa tidningen ifred, eller läser mailen på jobbet.
Ja, men så tycker jag ju också. Självklart har jag ju inte skaffat barn för att lämna bort dem, jag vill ju vara med dem både när det är roligt och tråkigt, lätt och jobbigt.
Men allt är inte svart eller vitt, mår jag bra så mår de i min omgivning bra så även mitt barn. Det räcker inte för mig att bara få sitta på toaletten ifred. Det kanske skulle göra det om jag stannade upp. Just i den stunden då när jag satt där ifred och fick tänka i så bara fem minuter, kanske om jag just då gav mig själv tillåtelse att tänka och vara i nuet.
Jag är inte nöjd där, det räcker inte för mig. Och ni motståndare till detta med egentid tycker säkert att jag är lite ego, en sådan där som vill både äta kakan och ha den kvar! Ja, så kanske det är för mig, för egentid är att få läsa en bok ifred, i alla fall hinna med 10 sidor och det kan jag inte hemma. Egentid är även att få sova en hel natt utan störd sömn och det kan jag inte hemma. Egentid för mig är att lämna hemmet och åka och träna i en timme. Egentid är att få vara ensam med min man en helg utan barn. Egentid är att få fika med en vän utan att bli störd av barnens frågor. Därmed inte sagt att jag skulle åka på en charterresa i en vecka och sedan lämna barnen i Bamseklubben bara för att få sola, dricka en drink och läsa bok ifred.

Egentid skapar dock ofta ångest och mer krav och press, men enligt mig är egentid något som är olika för alla och som man enligt i alla fall mig kanske bör ta sig på sitt sätt. Jag tänker också att det inte alls är något nytt västerländskt påfund, jag tänker snarare som så att kvinnorna har blivit bättre på att ta sig egentid, förr så var egentiden vigd åt männen! Och om vi hoppar tillbaka till ångesten, kraven och pressen så kanske det är en av de saker vi behöver lära oss av männen att ta denna egentid utan att ge oss själva detta dåliga samvete.